Ett litet steg för människan

Idag upptäckte jag nåt nytt. Ibland, på sistone när jag tittar på Steve, ser hur han reagerar, gör miner etc, så påminner han lite om Riccardo. Jag får typ små flashbacks. Vad menas med det? Betyder det att jag börjar tycka om Steve på samma sätt som jag en gång tyckte om Ricky? Jag vill inte jämföra mina pojkar, eftersom varje är en ny, men betyder det kanske att jag och Steve tagit oss ett litet steg längre på relationernas trappa?

Att göra en Newton

tänka djupt alltså. I torsdags hade jag ett halvt sammanbrott. Kändes som om allt jag känt sen juni bara knöt ihop sig till en punkt och kom ut just i torsdags. All stress över att få ledigt från jobbet, inte få svar, att visumet krånglar, oro över allt, säga upp mig, utmattande resan över atlanten, att jag inte känner nån här och att den enda personen som ringer mig är en kines som har fel nummer. Att mitt bankkort har blivit kapat och inte går att använda, att det är första gången jag bor ihop med nån samt första gången jag inte bor hemma, att jag inte kan stan, för att Steve som bara skulle jobba på helger, men sista två veckorna jobbat i stort sett varje dag 8.00-19 och kommer jobba varje dag tills tisdag när jag åker hem! När han kommer hem är han trött och glad, huvudet är stimulerat och han vill bara vila. Jag kan förstå det, men JAG är inte stimulerad. Jag är uttråkad, vill göra saker, träffa folk, men Steve verkar alltid ha nån ursäkt till att det inte går. Folk träffas tydligen inte här om det inte är för att dricka, och det har ingen råd med just nu. Jag har inte haft tid till att höra av mig och det är för sent att göra det nu. Vadå inte haft tid?! Vi har pratat om att träffa folk i en månads tid! Vad är det här för meserier?

Blandat med en miljon fler saker så känner jag att jag håller på att tappa kontrollen över mig själv, över vem jag är. Alltid behöva vara beroende av de andra, lita på att andra gör saker, inte kunna göra som jag vill, alltid måste vara beroende av andra. Lyckans och gladhetens kopp är utspilld.

I förrgår fick jag veta att Steve dessutom i en vecka vetat (utan att berätta), OCH UTAN ATT GÖRA NÅGOT ÅT SAKEN, att vi av olika anledningar måste göra om visumansökan. Har inte haft tid pga jobbet. DU JOBBAR INTE DYGNET RUNT OCH VÄL PÅ JOBBET TITTAR NI BARA PÅ FOTBOLL EFTERSOM DET INTE BRINNER NÅNSTANS. TA BARA OCH FYLL I PAPPERSJÄVELN ELLER BERÄTTA FÖR MIG SÅ JAG KAN GÖRA DET!!!!!!! Detta innebär ytterligare väntetid på 45 dagar om vi inte betalar 7000 kr. Dessutom så har inte staten varit helt ärliga på sin hemsida/när vi pratat med dem på telefon: Den sammanlagda processen för visumet. om allt går smidigt utan problem, är cirkus 4,5 månader. MÅNADER. M-Å-N-A-D-E-R.

KAN INGEN BARA ÖPPNA KÄFTEN OCH SÄGA SOM DET ÄR?! FÖRSLAGSVIS FRÅN FÖRSTA STUND, UTAN ATT MAN BEHÖVER VÄNTA 52 DAGAR PÅ ATT FÅ VETA DET?!?! JÄVLA AMERIKANER.

Steve tycker att jag ska ta det lugnt, njuta. JAG KAN INTE DET LÄNGRE!!!!! Jag håller på att bli galen här nu. Jag har gråtit 3 gånger på mindre än en vecka, det är mer än jag gjort under de senaste TRE åren.

Tråkigt nog måste jag nog säga att fortsättning på detta ledsna inlägg följer...

Jag bor bredvid en palm

Mitt bankkort har kanske blivit kapat, så Handelsbanken har för att skydda mig spärrat mitt kort. Jobbigt, jag menar extremt jobbigt, med tanke på att jag är här nu. Jag får föra över pengar till Steves bankkonto och hoppas på det bästa. Nytt kort får jag först om 2 veckor när jag kommer hem till Sverige igen.

Jag har också lyckats halvstuka stortån genom att sparka foten på sängbenet (jag minns inte detta, Steve fick berätta för mig varför min stortå gjorde ont, jag halvt om halvt gick i sömnen när detta hände). Jag gör tydligen lite konstiga saker när jag sover, som att sträcka mig efter saker, tvätta händerna i sömnen, sno åt mig allt täcke samt att säga åt Steve att om han inte slutar snarka kommer jag att peta ut hans öga. Tydligen har jag också en tjock svensk dialekt när jag sover. Han skrattade åt det hela dagen ;)

Jag har nu äntligen träffat hans pappas familj för första gången, den här gången. I morgon ska jag och äldsta lillasystern gå på Astronomilektioner, vilket verkar helt okej. Hoppas bara att jag får plats i klassen som redan har börjat. Farmodern träffade vi också, jäklarns vilken nattuggla hon var. Vi kom dit halv 10 på kvällen och var där i 3 timmar innan vi åkte hem - för att vi var trötta! Farmodern verkade iaf vara helt inne på spåret att vi snart skulle gifta oss, och ville veta hur man kysstes, eftersom det såg så konstigt ut på film, och hon själv hade glömt bort hur man gjorde. Farmor, helkristen, söt och glad. Snälla, vi vill inte visa hur man hånglar nu för tiden!

Jag har introducerat kokosbollar i amerikanarnas liv och de har visat hur man dricker champagne blandat med apelsinjuice här borta. Sarah och jag har farit runt i San Francisco i helgen, fått en gratis Kikhostespruta (vilket behövs när man jobbar med barn här), jag har inte TBC, har blivit fingeravtryckad och jag har fått veta att innan jag fått mitt jobb-visa får jag inte som tidigare sagt jobba med barnen, utan göra allt tråkigt pappersarbete som de inte ville göra själva. Ja ja, iaf ett jobb - ledighet gör mig galen efter mer än två veckor!

Och vinnaren är...

...följer spänt valet från andra sidan jorden...

Tuberkulos

För att få jobba med barn i USA behöver man bevisa att man inte har TBC, så av den anledningen har jag nu frivilligt cyklat till doktorn (och betalat drygt 200 spänn) för att få sjukdomen insprutad i armen. Om tre dagar får jag ta mig dit igen så de kan se om jag har fått en reaktion eller inte. Hoppas inte ;)

Dagen har varit mycket bättre än igår. Igår hade jag inte tillgång till internet (som vi fick idag), ingen TV, inget folk, jag hade dock tillgång till en cykel, men på grund av att jag inte hade en karta kunde jag inte ta mig någonstans. Både Steve och hans syster Sarah jobbade, så jag kände mig ganska ensam. Bestämde mig iaf för att testa röra mig utanför dörren på egen hand. Efter att jag gått i 3 timmar tappade jag bort mig lite, men det gick bra.

Idag har jag klarat mig hela dagen själv; hämtat och lämnat Steve på hans jobb, TBC spruta, shoppat en klänning, ett par shorts och en tröja, samt lärt känna vägen till och från stan och doktorn på egen hand! Framsteg!

La Jolla Cove

La Jolla Cove är ett vatten-naturreservat här i San Diego som är helt fantastiskt att snorkla i. Efter att ha hyrt snorkelutrustning, simfötter och våtdräkter körde vi dit och dök i. Efter att ha klamrat mig fast vid Steve ett bra tag, tog vi oss upp på land igen och jag blev tvungen att erkänna för honom att jag aldrig har snorklat förut, samt att jag tycker hav, djup och vågor är lite skrämmande. Han fick köra en snabbgenomgång på hur man simmar med simfötter, att man inte kan andas genom näsan med cyklopet på och att det inte finns en chans i världen att vi skulle drunkna eftersom våtdräkterna gjorde att vi flöt lite grann. Efter att jag slappnat av hoppade vi i igen och denna gången, sacrebleu, kände jag mig som fisken i vattnet!

Jag har nu simmat med både leopardhajar och sälar, orangea fiskar och stora fiskstim!

Personligt rekord

San Diego är absolut en av de bästa städerna i Kalifornien. Vi valde denna gång att istället för att köra motorvägen ner, ta den berömda kuststräckan. Känd för sin vackra natur, tyckte vi att det var värt att i efterhand kunna skryta om att ha kört den hela vägen ner. Det är det. Men den tog längre tid än beräknat att ta sig ner för, så halvvägs ner fick vi stanna för att sova över. I Santa Cruz stannade vi, spelade minigolf och kollade på sjölejon. Där mötte vi också på en restaurang en man me kärleksproblem, som vi under en timme tillsammans med honom försökte lösa. Stackars Paul var upp över öronen kär, hoppas våra tips hjälpte lite!

Dagen efter fortsatte resan och vi fotograferade världens mest fotograferade träd. Denna dagen försökte jag hjälpa till att köra lite för att underlätta för Steve; förra gången lyckades jag ju bara köra i 40 minuter innan vi fick byta tillbaka. Men denna gången gick det bra - körde 7 timmar, 306 miles eller 492 km non-stop, vilket t.o.m. var längre än vad han gjorde, haha! Have to make up for last time ;)

Nine eleven

Elfte september uppmärksammas inte alls som det ser ut just nu. Vi uppmärksammar detta genom att dra en 3dagars-vända ner till San Diego.

001-415-963-1621

Vi har inte fått internet till vår lägenhet än, så därför blir det ett jäkla spring på Starbucks Coffe och andra wifi caféer.

I söndags började hela resan med att mitt Sthlm-Frankfurt flyg var inställt. Det löste sig som tur var och resan gick bra. Första natten spenderades på ett amerikanskt campingställe. Ordet camping definieras på amerikanska: två husvagnar, tre bilar, tre golf-carts, tv, grill, ac, filmer, pool, restauranger, diskmaskin och riktiga sängar. Det blev party första kvällen med flera beer-pong spel. Jag var tydligen kul att spela mot eftersom jag inte riktigt följde alla regler (ingen tackling?). Det var iaf en askul kväll. När vi sen gick och lade oss fick jag sova för första gången på 50 timmar. Skönt. Fördelen med det var att jet-lagen på sätt och vis blev mindre; jag är fortfarande grymt trött, men jag sover åtminstone hela nätterna utan att vakna varje morgon vid 4-tiden.

På tisdagen åkte vi till San Francisco. Jag skulle rösta på svenska generalkonsulatet och sen på kvällen skulle det bli mer partaj. Röstningen tog ca 5 min, roligt att se andra utlandssvenskar på plats, görandes sin medborgerliga plikt. Ambassaden var precis som man tänker sig, blonda människor, svenska flaggor, bilder på midsommarstänger och kungaparet. Partajet blev dock inte av men vi satte oss på en bar, drack lite, träffade två tyska pensionärer som bjöd oss på mer och sen gick vi på bio - Inception. Bortsätt från att jag fick öl spillt över min väska, pass, försäkringspapper mm, så var kvällen helt ok. Jag fick dock tvätta väskan två gånger och den hänger fortfarande på tork. Jag har också skaffat ett amerikanskt nummer - jag är nu en sann San Francisco girl! Nummret: se överskriften.

Onsdag morgon åts det frukost på Mel's Drive In, en restaurang där man åka tillbaka till 50-talet. Stolar, jukeboxar med musik, servitörkläder; allt. Underbart!! Det var första gången jag ätit också sen jag kom hit... Kan jag påpeka igen att det var underbart? :)

Gone with the Wind

Har precis anlänt till San Francisco, tagit sig igenom alla kontroller (som för övrigt verkade mindre utförliga än förra gången), träffat flera roliga människor och väntar nu på att bussen ska ta henne till Santa Rosa. Har inte sovit på 39 timmar och fler kommer det bli innan jag kommer få chansen! Men känner mig inte trött för tillfället, så det känns ju bra :)

Packa pappas kappsäck

Det är visserligen min resväska, men hur skulle det låtit? "Packa Saras kappsäck". Tja, inte hur dåligt som helst kanske, haha :) Det är iaf vad jag gjort på sista tiden och vad jag lär göra imorrn med. Packa, packa, packa... och vad var det mer? Jo, just det! Packa.

Idag har jag också varit på förtidsröstningen på Vallby och införskaffat en massa valblanketter och kuvert att ta med så jag kan rösta på ambassaden i San Francisco. Anledningen till att jag inte röstade idag var för att jag inte har bestämt mig än, men det kommer jag ha gjort tills på tisdag, för då gäller det!

Jag har nu också bränt alla mina foton (och när jag säger alla så menar jag alla) till dvd-skivor istället för cd, då det blev för många av dem. Det visade sig att ca 30 cd-skivor (efter en massa bildrensning) får plats på 4 dvd-skivor! Ha! Tacka iaf det jag sa till Sanna inte stämde; jag trodde hela mitt aktiva fotografliv skulle få plats på en dvd - 2003-07 var inte ens full när jag brände den (datan tog inte fler bilder utan att haka upp sig, så jag blev tvungen). Men -08 och -09 tog båda en hel dvd var, efter att jag slängt bort många bilder.

Nu, till mer packning, för på söndag morgon 03.55 går bussen från centralen som skall ta mig Arlanda. Borta med vinden :)