Jag skulle vilja dedikera det här inlägget till solen som tack.
Solen, som är livgivaren till allt och alla på den här planeten. Det är tack vare solen som vi finns. Solen som lyser på oss varje dag, år ut och år in, i uppgång och nergång, till och med när det när allt känns sämst. Ovan molnen skiner alltid solen, för solen är pålitlig och finns alltid där.
Om det fanns en gud, så tror jag att det skulle vara Solen. De gamla civilisationerna som dyrkade stjärnan var nog de smartaste och mest logiska i min mening. Solen som lyser och gör varje dag så vacker, solen som ger oss alla romantiska solnedgångar och orsaken till att gå upp på morgonen. Solen som vi älskar att sola oss i, som vi klagar på när den inte syns och som vi gnäller på när vi får den i ögonen. Sån är människans natur. Känns som om vi inte uppskattar den tillräckligt för allt den gör för oss. Man tänker inte på den så ofta eller på det sätt som den förtjänar.
Det är synd. Solen som är så fantastisk kan vi inte titta på. Försöker man se dess skönhet längre än en sekund riskerar man bli blind, få ögonen brända ut ur huvudet. Det enda vi kan göra är att måla imitationer av den, se en avbild i filmer. Det är synd.
