Gabriel åkte hem klockan 5 på morgonen så nu var det bara jag kvar. Jag bestämde mig för att åka till Sachsenhausen, ett konsentrationsläger från andra världskriget, lite norr om Berlin. Jag är lite stolt över att jag lyckades :) Först fråga om vägen och köpa biljett, sen faktiskt hitta, sen att på kvällen fortfarande lyckas vara någorlunda icke-galen efter att inte ha pratat med någon på hela dagen :)
Efter en buss (som tydligen krockade med en annan bil - chauffören stannade mitt i vägen så ingen kom förbi och började skriva papper med den andra föraren), ett tåg och en buss var jag framme i Sachsenhausen. Det konstiga var att gatan som ledde ner till museet var en väldigt söt liten gata som inte alls såg ut att kunna sluta vid något så hemskt. Sista huset låg ca 10 meter från lägret. Stackars människor, att behöva bo så nära! :P
Det var precis som man sett på film. Hemsk, hemsk, hemsk. Man kände hur atmosfären helt plötsligt blev sorgsen, kvävande och lugn. Det var öppet, det fanns nästan inga träd där. Till och med jag, en person som var där 65 år senare, kände mig väldigt utelämnad där, ville gömma mig. Men det gick inte. Det fanns några baracker kvar där de visade med möbler (och inga möbler) och med skyltar och videos hur livet där hade varit. Hemskt, hemskt, hemskt. Man såg alla vakttorn, man kände att någon tittade på en fast ingen var där att se. Det var så stort! Jag gick och gick och gick. Fast ändå tillhör Sachsenhausen en av de minsta lägrena. Jag tittade på massgraven, ugnarna och den hemska grinden: "Arbeit macht frei". Sen gick jag därifrån. Stackars alla som någonsin blivit tvingade till att sitta i ett konsentrationsläger. Fast stackars är inte ett tillräckligt starkt ord.
Väl hemma igen på Hauptbahnhofstationen kollade jag runt lite. Den var cool. Stationen har en massa våningar; u-bahn på en våning, s-bahn på en, tåg på en trdje och buss på en fjärde. Sen finns det en massa restauranger och en massa shopping! Väldigt förvirrande men fantastiskt! Speciellt i kombination med det förra :)
Tillbaka till hostlet. Vad göra nu? Ville inte spendera min sista kväll i Berlin på hostlet själv, men kan jag gå ut själj till en pub? Ja! Det fanns en på hörnet. Men jag kom inte dit, för jag hittade Nya Zealändaren och en svenska. Han skulle träffa sina klasskamrater och sen gå ut, vi blev medbjudna. Svenskan hade 2 kompisar till. Vi hamnade istället på ett turkiskt place som hette Nara, där vi rökte vattenpipa och åt baklava. Mmmm :) De var superroliga och vi hade skoj skoj skoj med varandra. Underbar avslutning på min resa!!
