The Great Dickens Christmas Fair

I helgen som var åkte jag, Steve och hans mamma till San Francisco för att delta i en utställning. Vi hyrde tidstypiska dräkter av en högst otrevlig tant och sov sen över på hotell efter att ha ätit middag och gått på nattklubb. Dagen efter satte vi på oss kläderna och gick sen ner för att äta frukost i stora salongen. Vi fick många frågor om varför vi var utklädda och vi svarade "vadå utklädda? Vi ser alltid ut så här på lördagar!" En tant var övertygad om att vi skulle gifta oss och hon bara rabblade på om hur underbart det var utan att vi fick chansen att säga att så inte var fallet. När vi fick chansen skojade Steve med att med rysk brytning säga "this is how we dress in home country" vilket fick tanten att skina, men sen sa mamman att vi bara skulle till en utställning.

När vi väl kom dit sen så kändes det verkligen som att komma hem. Istället för moderna 2010, hade vi hamnat i 1850-talets London, England och de flesta var tidstypiskt utklädda. Charles Dickens gick runt och berättade historier och passade man sig inte blev man nästan påsprungen av Oliver Twist. Scrooge tittade ledset på en från ett avstånd. Utställningen var helt fantastisk. De hade byggt upp en liten stad med hamn, skumma kvarter, fina kvarter etc där man fick gå runt bland alla butiker och restauranger. Det fanns scener där man kunde kolla på skådespel och lyssna på jusånger, man kunde lära sig dansa på gammeldags vis. Roligt var att det inte bara fanns skådisar på scenen utan också sådana som beblandade sig med alla andra och betedde sig och pratade som de gjorde då. Det gav en riktig känsla av att faktiskt vara där. Vi dansade lite Steve och jag :) och åt té och scones med sylt som frukost. Underbart. Marvellous! I Charles Dickens ära och en sann ära.