Glasklart. Jag har bokat biljett och resa till San Francisco. Jag har nu jobbat min sista dag och det känns bra (lite pirrigt dock) att inte vara kvar; skönt att ta ett nytt steg i livet. På söndag åker jag!
Det firas med ett nytt utseende på bloggen.
tisdag 31 augusti 2010
måndag 23 augusti 2010
Life is like a box of chocolate...
...om man inte är snabb nog finns bara körsbärslikören kvar till en! Nejmen, allt ändrar sig från ena sidan till den andra. Inget mellanting. Slår över helt.
Först var jag nervös för att åka, sen gick det över. Nu har nästa problem uppstått. För att kunna åka till mötet på amerikanska ambassaden imorrn, behövde jag ett papper som jag skulle få från en government lady. Hon sa att det skulle ta två veckor, vilket skulle vara till den 18:e. När inget hände ringde Steve dit för att skynda på processen. De gav honom ett papper att fylla i, vilket skulle göra just det. Speeda. I lördags visade det sig att det inte alls tar 14 dagar att fixa pappret, utan 45. FyrtioFEM! Och det kläcker de ur sig nu?! Goda nyheter dock; det går att få pappret på två veckor om jag betalar en muta på 8000 kr. Jo tjena.
Jag fick avboka mitt möte med amerikanska ambassaden eftersom jag nu inte kommer få detta papper förrän runt den 20 sep. Kul.
Så valet är nu:
1. Åka iaf, som på semester, i en månad för att sen fixa visumet i oktober (när jag ändå måste komma hem) och då åka och jobba i ca 4 mån.
2. Vänta tills jag får visumet och åka i slutet av oktober för att jobba i ca 4 mån. Problemet då är att jag inte kommer att ha nåt att göra här hemma. Alla kompisarna utflugna och jag har i detta fall sagt upp mitt jobb 2 månader för tidigt.
Först var jag nervös för att åka, sen gick det över. Nu har nästa problem uppstått. För att kunna åka till mötet på amerikanska ambassaden imorrn, behövde jag ett papper som jag skulle få från en government lady. Hon sa att det skulle ta två veckor, vilket skulle vara till den 18:e. När inget hände ringde Steve dit för att skynda på processen. De gav honom ett papper att fylla i, vilket skulle göra just det. Speeda. I lördags visade det sig att det inte alls tar 14 dagar att fixa pappret, utan 45. FyrtioFEM! Och det kläcker de ur sig nu?! Goda nyheter dock; det går att få pappret på två veckor om jag betalar en muta på 8000 kr. Jo tjena.
Jag fick avboka mitt möte med amerikanska ambassaden eftersom jag nu inte kommer få detta papper förrän runt den 20 sep. Kul.
Så valet är nu:
1. Åka iaf, som på semester, i en månad för att sen fixa visumet i oktober (när jag ändå måste komma hem) och då åka och jobba i ca 4 mån.
2. Vänta tills jag får visumet och åka i slutet av oktober för att jobba i ca 4 mån. Problemet då är att jag inte kommer att ha nåt att göra här hemma. Alla kompisarna utflugna och jag har i detta fall sagt upp mitt jobb 2 månader för tidigt.
tisdag 17 augusti 2010
Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne
Och sol i sinne är det nu. Nu har hjärnan slappnat av. Jag är inte längre nervös, orolig eller har kalla fötter. Vi hade igår också ett långt fyratimmarssnack på skype, precis som vi brukade ha förut, om allt och inget. Under dessa timmar så försvann också det mesta av min förkylning. P.g.a. konversationen eller inte kan jag inte svara på.
Nu börjar hösten komma. Regn, blåst, äpplen och fina färger. Har börjat sticka min sjal/halsduk nu! :)
Skål för glada känslor!
Nu börjar hösten komma. Regn, blåst, äpplen och fina färger. Har börjat sticka min sjal/halsduk nu! :)
Skål för glada känslor!
It's all right
måndag 16 augusti 2010
Idag har jag ätit kinamat med P och Gus
Morfar och Anna-Britta kom över på lördagskvällen för att tillsammans med oss fira årets första kräftskiva. Med ca 1/3 egenfixade kräftor blandat med resten kinesiska, var jag inte bara glad över att våra egna var jättegoda, utan också stolt över att våra egna t.o.m. hade bättre smak än de köpta!
Nu har jag också lyckats bliva sjuk så här på sensommaren. Förkylning. Feber. Och jobbat har jag gjort ändå. Jag ville inte ringa in sjuk när jag inte har jobbat på 2 veckor och bara ska jobba helger framöver :p En av lymfkörtlarna har svullnat lite på halsen. Det syns inte, men känns. Lite som ett over-sized riskorn, haha :)
Natten till fredag vaknade jag på morgonkvisten av en mardröm. Inte varje dag man har en sån. Som alla barn hade jag det som liten, men sen dess har det inte hänt förrän nu, detta år. De tre jag har haft i år är alla snarlika (så som mardrömmar är). De handlar alla om att nån sorts osynlig, hotfull varelse håller fast mig, jag kan inte skrika först, men efter några försök kan jag få fram några små ljud. Själva mardrömmen i sig kan jag klara av, men det allra läskigaste är att efter att jag har vaknat, kan jag upp till en halvtimma känna av greppet där varelsen hållt i mig, fingrarna som borrar sig in i armarna, halsen, dess andetag mot min kind.. Som att det inte alls till 100 % varit en dröm. Efter en av drömmarna blev jag tvungen att slå ut i luften för att verkligen göra klart för mig att det inte fanns något där :/ Drömtydningskurs nästa?
Ugg.
Nu har jag också lyckats bliva sjuk så här på sensommaren. Förkylning. Feber. Och jobbat har jag gjort ändå. Jag ville inte ringa in sjuk när jag inte har jobbat på 2 veckor och bara ska jobba helger framöver :p En av lymfkörtlarna har svullnat lite på halsen. Det syns inte, men känns. Lite som ett over-sized riskorn, haha :)
Natten till fredag vaknade jag på morgonkvisten av en mardröm. Inte varje dag man har en sån. Som alla barn hade jag det som liten, men sen dess har det inte hänt förrän nu, detta år. De tre jag har haft i år är alla snarlika (så som mardrömmar är). De handlar alla om att nån sorts osynlig, hotfull varelse håller fast mig, jag kan inte skrika först, men efter några försök kan jag få fram några små ljud. Själva mardrömmen i sig kan jag klara av, men det allra läskigaste är att efter att jag har vaknat, kan jag upp till en halvtimma känna av greppet där varelsen hållt i mig, fingrarna som borrar sig in i armarna, halsen, dess andetag mot min kind.. Som att det inte alls till 100 % varit en dröm. Efter en av drömmarna blev jag tvungen att slå ut i luften för att verkligen göra klart för mig att det inte fanns något där :/ Drömtydningskurs nästa?
Ugg.
fredag 13 augusti 2010
Life as we know it now
Mötte upp Sofia, Sanna och Eva på stan igår. Ett litet inofficiellt avsked innan alla försvinner från kära Vässan denna gång - slutet av en era, life as we know it now. Roligt nog var det inte sorgligt (kanske blir, men inte än). Det känns mest bara roligt och spännande att jag och de andra ska få börja gå på de livsstigar vi själva har valt.
Morfar ringde senare på dagen - hade fixat mjärdar - och nu var det dags att kräftfiska. Vi åkte ut och vips! 15 stycken! Vi la tillbaka 5 som var för små, men ändå! Skönt att bara kunna vara spontan ibland och lite random bara åka ut. Live now. Vi kom hem klockan halv ett på morgonen och så ställde vi oss och kokade dem på en gång. Mamma vågade inte, hon kände för kräftorna och stod och blundade, så jag fick göra nerslängandet i kastrullen. Skönt för dem att iaf dö på en gång när de nuddade vattnet.
Vilket påminner om att jag läste i tidningen om någon som hade dött när de i Finland hade haft bastu-vm eller nåt sånt. 110°C hade de varit uppe i innan domarna avbröt tävlingen och de tävlande föll ihop. 110°!! Består till 2/3 av vatten och tycker det är smart att vara i temperaturer där vatten kokar för längesen :/ Nej.
Morfar ringde senare på dagen - hade fixat mjärdar - och nu var det dags att kräftfiska. Vi åkte ut och vips! 15 stycken! Vi la tillbaka 5 som var för små, men ändå! Skönt att bara kunna vara spontan ibland och lite random bara åka ut. Live now. Vi kom hem klockan halv ett på morgonen och så ställde vi oss och kokade dem på en gång. Mamma vågade inte, hon kände för kräftorna och stod och blundade, så jag fick göra nerslängandet i kastrullen. Skönt för dem att iaf dö på en gång när de nuddade vattnet.
Vilket påminner om att jag läste i tidningen om någon som hade dött när de i Finland hade haft bastu-vm eller nåt sånt. 110°C hade de varit uppe i innan domarna avbröt tävlingen och de tävlande föll ihop. 110°!! Består till 2/3 av vatten och tycker det är smart att vara i temperaturer där vatten kokar för längesen :/ Nej.
tisdag 10 augusti 2010
Alexa Chung
Jag höll inte med Fia helt när hon för ett bra tag sen uttryckte att Alexa Chung nog var den coolaste, bäst klädda tjejen någonsin. Men efter att undersökt saken har jag kommit fram till att så nog måste vara fallet.
And the award goes to.... Alexa Chung!
And the award goes to.... Alexa Chung!
måndag 9 augusti 2010
Åska i luften och åska i huvudet
Det åskar.
Jag älskar åska.
Den ligger på samma kärleksnivå som snö och köld gör för mig. <3 Därför gör denna dagen mig riktigt glad! Jag satt ute på trappen ett tag, med en kopp kaffe i handen och bara beundrade naturen. Åska och snö är två av de saker som på något vis låter mig få veta att allt är som det ska, att allt kommer att bli bra igen. Som att naturen säger ifrån. Det inger lugn och det behövs det väl lite av då och då :) Speciellt som nu i mina svaga halvdepressiosstunder. Jag måste helt enkelt sluta tänka:
På sistone har jag tänker ganska mycket på framtiden. Vad den betyder, vad som kommer hända, vad jag vill få ut av den. Det syns inte utanpå vad jag tycker, men det är stressigt att tänka ;) Speciellt är det två saker som jag tänker på:
Ett: Jobbvisumet till USA. Jag har det hela tiden surrande i bakhuvudet, trots att jag vet att det troligtvis inte kommer vara några problem och trots att jag vet att jag definitivt inte kan göra något åt saken. Jag önskar att jag bara kunde släppa det, inte tänka på det mera, men det verkar som att min hjärna inte kan släppa det till 100%.
Två: Stephen. Det känns ofta som att han är lite osäker på sig själv. Han blev svartsjuk när jag berättade en rolig historia om när en chef flirtade med mig på en fest för två år sen, blev nollställd i fejjan och var beredd på att köpa flygbiljetter hit för att säga till honom. Han blev svartsjuk när jag berättade om "bröllop-kamel-erbjudandet" när jag var i Tunisien. I Amsterdam när kan fick en snedtändning på brownien var han helsäker på att han hörde människors tankar runt omkring oss som alla gick ut på att "göra sig av med den mesiga amerikanen" och "ta svenskan till sin egen". Den skrämmer mig lite, denna svartsjuka. Det är för mig en 16-årskänsla, som var grymt negativ redan då, inte skön för någon. I'm done with den känslan, och det måste han också bli. Det får inte fortsätta, jag är min egen person.
En annan sak som också oroar mig lite med honom är hans överdrivna springande på gymmet, hans ovilja till skräpmat och hans ständiga snack om hur han är så healthy. Hur han tränar varje dag, eller iaf näst intill. Han har sagt till mig när jag påpekade tränandet att jag skulle säga till om "det började se konstigt ut". Det ser väl inte konstigt ut om man gillar muskler, men jag har ju alltid varit mer attraherad av killar med så mycket muskler att det precis syns. Och det är väl egentligen inte min sak att säga till honom hur han ska se ut? Jag vill inte vara sån. Om han vill se ut som en muskelberg är det väl hans sak? Men grejen är den att det verkar inte ens som att han tränar allt detta för sin egen skull. Han säger att folk i USA litar mer på folk som är vältränade, att hon kommer få mer brandmansjobb och uppdrag om han har en "snygg" kropp. Hur fel låter inte det? Vad är det USA gör mot sina medborgare? Vilka krav de ställer på sig själva och varandra. Det är sorgligt.
Han klipper också håret kort och beter sig som han tror att alla andra (vuxna) vill att han ska vara. Clean cut kid. Det oroar mig att han verkar vilja vara till lags för andra hela tiden. Vad vill han själv då?
Det finns en tredje sak också i huvudet, den som känns värst att tala om; jag är inte superkär i honom. Jag tycker om honom mycket, han är världens snällaste, underbar. Men är jag kär? För det känns inte som det jag kände när det var jag och Riccardo. Det var äkta, riktigt, upp över öronen. Men betyder det att detta inte är äkta? Nej det gör det inte. Finns det olika grader av kärlek?
Jag blir arg på mig själv när jag tvivlar såhär. Vad är det egentligen att tvivla på? Jag tycker ju om killen! Men det känns lite som att jag utnyttjar situationen eftersom jag åker över dit för att träffa honom, bo hos honom, jobba hos hans mamma och uppleva den amerikanska kulturen när jag inte är upp över öronen kär. Jag har ju velat åka utomlands, men aldrig riktigt vetat hur jag ska göra. Och nu när jag inte kom in på högskolan så blev det ju så passande. Men jag utnyttjar det väl inte om jag åker dit för att se hur det kommer går mellan oss?
Som jag berättade för Fia så hade jag några "kalla fötter-tankar" redan när jag åkte till USA i mars och den resan blev ju hur bra som helt för oss :) Så egentligen tror jag inte att det är så mycket att oroa sig över. När jag väl kommer dit kommer jag inse att det var helt rätt beslut att åka och att jag är lycklig.
Alla dessa tankar, funderingar och känslor gör att det åskar i huvudet på mig - jag behöver lite lugn, bara tänka på nuet. De säger ju att människan är det enda djuret som kan tänka framåt och planera framtiden. Att det är det som gör oss till människor. Är det kanske en dålig egenskap? Inte många av oss blir aldrig oroliga när vi tänker för mycket :) Vi behöver verkligen lära oss att leva i nuet.
Jag älskar åska.
Den ligger på samma kärleksnivå som snö och köld gör för mig. <3 Därför gör denna dagen mig riktigt glad! Jag satt ute på trappen ett tag, med en kopp kaffe i handen och bara beundrade naturen. Åska och snö är två av de saker som på något vis låter mig få veta att allt är som det ska, att allt kommer att bli bra igen. Som att naturen säger ifrån. Det inger lugn och det behövs det väl lite av då och då :) Speciellt som nu i mina svaga halvdepressiosstunder. Jag måste helt enkelt sluta tänka:
På sistone har jag tänker ganska mycket på framtiden. Vad den betyder, vad som kommer hända, vad jag vill få ut av den. Det syns inte utanpå vad jag tycker, men det är stressigt att tänka ;) Speciellt är det två saker som jag tänker på:
Ett: Jobbvisumet till USA. Jag har det hela tiden surrande i bakhuvudet, trots att jag vet att det troligtvis inte kommer vara några problem och trots att jag vet att jag definitivt inte kan göra något åt saken. Jag önskar att jag bara kunde släppa det, inte tänka på det mera, men det verkar som att min hjärna inte kan släppa det till 100%.
Två: Stephen. Det känns ofta som att han är lite osäker på sig själv. Han blev svartsjuk när jag berättade en rolig historia om när en chef flirtade med mig på en fest för två år sen, blev nollställd i fejjan och var beredd på att köpa flygbiljetter hit för att säga till honom. Han blev svartsjuk när jag berättade om "bröllop-kamel-erbjudandet" när jag var i Tunisien. I Amsterdam när kan fick en snedtändning på brownien var han helsäker på att han hörde människors tankar runt omkring oss som alla gick ut på att "göra sig av med den mesiga amerikanen" och "ta svenskan till sin egen". Den skrämmer mig lite, denna svartsjuka. Det är för mig en 16-årskänsla, som var grymt negativ redan då, inte skön för någon. I'm done with den känslan, och det måste han också bli. Det får inte fortsätta, jag är min egen person.
En annan sak som också oroar mig lite med honom är hans överdrivna springande på gymmet, hans ovilja till skräpmat och hans ständiga snack om hur han är så healthy. Hur han tränar varje dag, eller iaf näst intill. Han har sagt till mig när jag påpekade tränandet att jag skulle säga till om "det började se konstigt ut". Det ser väl inte konstigt ut om man gillar muskler, men jag har ju alltid varit mer attraherad av killar med så mycket muskler att det precis syns. Och det är väl egentligen inte min sak att säga till honom hur han ska se ut? Jag vill inte vara sån. Om han vill se ut som en muskelberg är det väl hans sak? Men grejen är den att det verkar inte ens som att han tränar allt detta för sin egen skull. Han säger att folk i USA litar mer på folk som är vältränade, att hon kommer få mer brandmansjobb och uppdrag om han har en "snygg" kropp. Hur fel låter inte det? Vad är det USA gör mot sina medborgare? Vilka krav de ställer på sig själva och varandra. Det är sorgligt.
Han klipper också håret kort och beter sig som han tror att alla andra (vuxna) vill att han ska vara. Clean cut kid. Det oroar mig att han verkar vilja vara till lags för andra hela tiden. Vad vill han själv då?
Det finns en tredje sak också i huvudet, den som känns värst att tala om; jag är inte superkär i honom. Jag tycker om honom mycket, han är världens snällaste, underbar. Men är jag kär? För det känns inte som det jag kände när det var jag och Riccardo. Det var äkta, riktigt, upp över öronen. Men betyder det att detta inte är äkta? Nej det gör det inte. Finns det olika grader av kärlek?
Jag blir arg på mig själv när jag tvivlar såhär. Vad är det egentligen att tvivla på? Jag tycker ju om killen! Men det känns lite som att jag utnyttjar situationen eftersom jag åker över dit för att träffa honom, bo hos honom, jobba hos hans mamma och uppleva den amerikanska kulturen när jag inte är upp över öronen kär. Jag har ju velat åka utomlands, men aldrig riktigt vetat hur jag ska göra. Och nu när jag inte kom in på högskolan så blev det ju så passande. Men jag utnyttjar det väl inte om jag åker dit för att se hur det kommer går mellan oss?
Som jag berättade för Fia så hade jag några "kalla fötter-tankar" redan när jag åkte till USA i mars och den resan blev ju hur bra som helt för oss :) Så egentligen tror jag inte att det är så mycket att oroa sig över. När jag väl kommer dit kommer jag inse att det var helt rätt beslut att åka och att jag är lycklig.
Alla dessa tankar, funderingar och känslor gör att det åskar i huvudet på mig - jag behöver lite lugn, bara tänka på nuet. De säger ju att människan är det enda djuret som kan tänka framåt och planera framtiden. Att det är det som gör oss till människor. Är det kanske en dålig egenskap? Inte många av oss blir aldrig oroliga när vi tänker för mycket :) Vi behöver verkligen lära oss att leva i nuet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)