Det åskar.
Jag älskar åska.
Den ligger på samma kärleksnivå som snö och köld gör för mig. <3 Därför gör denna dagen mig riktigt glad! Jag satt ute på trappen ett tag, med en kopp kaffe i handen och bara beundrade naturen. Åska och snö är två av de saker som på något vis låter mig få veta att allt är som det ska, att allt kommer att bli bra igen. Som att naturen säger ifrån. Det inger lugn och det behövs det väl lite av då och då :) Speciellt som nu i mina svaga halvdepressiosstunder. Jag måste helt enkelt sluta tänka:
På sistone har jag tänker ganska mycket på framtiden. Vad den betyder, vad som kommer hända, vad jag vill få ut av den. Det syns inte utanpå vad jag tycker, men det är stressigt att tänka ;) Speciellt är det två saker som jag tänker på:
Ett: Jobbvisumet till USA. Jag har det hela tiden surrande i bakhuvudet, trots att jag vet att det troligtvis inte kommer vara några problem och trots att jag vet att jag definitivt inte kan göra något åt saken. Jag önskar att jag bara kunde släppa det, inte tänka på det mera, men det verkar som att min hjärna inte kan släppa det till 100%.
Två: Stephen. Det känns ofta som att han är lite osäker på sig själv. Han blev svartsjuk när jag berättade en rolig historia om när en chef flirtade med mig på en fest för två år sen, blev nollställd i fejjan och var beredd på att köpa flygbiljetter hit för att säga till honom. Han blev svartsjuk när jag berättade om "bröllop-kamel-erbjudandet" när jag var i Tunisien. I Amsterdam när kan fick en snedtändning på brownien var han helsäker på att han hörde människors tankar runt omkring oss som alla gick ut på att "göra sig av med den mesiga amerikanen" och "ta svenskan till sin egen". Den skrämmer mig lite, denna svartsjuka. Det är för mig en 16-årskänsla, som var grymt negativ redan då, inte skön för någon. I'm done with den känslan, och det måste han också bli. Det får inte fortsätta, jag är min egen person.
En annan sak som också oroar mig lite med honom är hans överdrivna springande på gymmet, hans ovilja till skräpmat och hans ständiga snack om hur han är så healthy. Hur han tränar varje dag, eller iaf näst intill. Han har sagt till mig när jag påpekade tränandet att jag skulle säga till om "det började se konstigt ut". Det ser väl inte konstigt ut om man gillar muskler, men jag har ju alltid varit mer attraherad av killar med så mycket muskler att det precis syns. Och det är väl egentligen inte min sak att säga till honom hur han ska se ut? Jag vill inte vara sån. Om han vill se ut som en muskelberg är det väl hans sak? Men grejen är den att det verkar inte ens som att han tränar allt detta för sin egen skull. Han säger att folk i USA litar mer på folk som är vältränade, att hon kommer få mer brandmansjobb och uppdrag om han har en "snygg" kropp. Hur fel låter inte det? Vad är det USA gör mot sina medborgare? Vilka krav de ställer på sig själva och varandra. Det är sorgligt.
Han klipper också håret kort och beter sig som han tror att alla andra (vuxna) vill att han ska vara. Clean cut kid. Det oroar mig att han verkar vilja vara till lags för andra hela tiden. Vad vill han själv då?
Det finns en tredje sak också i huvudet, den som känns värst att tala om; jag är inte superkär i honom. Jag tycker om honom mycket, han är världens snällaste, underbar. Men är jag kär? För det känns inte som det jag kände när det var jag och Riccardo. Det var äkta, riktigt, upp över öronen. Men betyder det att detta inte är äkta? Nej det gör det inte. Finns det olika grader av kärlek?
Jag blir arg på mig själv när jag tvivlar såhär. Vad är det egentligen att tvivla på? Jag tycker ju om killen! Men det känns lite som att jag utnyttjar situationen eftersom jag åker över dit för att träffa honom, bo hos honom, jobba hos hans mamma och uppleva den amerikanska kulturen när jag inte är upp över öronen kär. Jag har ju velat åka utomlands, men aldrig riktigt vetat hur jag ska göra. Och nu när jag inte kom in på högskolan så blev det ju så passande. Men jag utnyttjar det väl inte om jag åker dit för att se hur det kommer går mellan oss?
Som jag berättade för Fia så hade jag några "kalla fötter-tankar" redan när jag åkte till USA i mars och den resan blev ju hur bra som helt för oss :) Så egentligen tror jag inte att det är så mycket att oroa sig över. När jag väl kommer dit kommer jag inse att det var helt rätt beslut att åka och att jag är lycklig.
Alla dessa tankar, funderingar och känslor gör att det åskar i huvudet på mig - jag behöver lite lugn, bara tänka på nuet. De säger ju att människan är det enda djuret som kan tänka framåt och planera framtiden. Att det är det som gör oss till människor. Är det kanske en dålig egenskap? Inte många av oss blir aldrig oroliga när vi tänker för mycket :) Vi behöver verkligen lära oss att leva i nuet.
